HENNES SON MÖRDADE SIN PARTNER
"I början så kände jag att allt var mitt fel, att det var mitt fel att han blev som han blev"
Hennes röst är tung och sorgsen. "Eva" hade bara en stund tidigare skrivit till mig för första gången. Jag visste inte vem hon var och varför hon skrev till mig. Hon skrev sedan att hon gärna ställde upp och deltog i "En dag för de anhöriga". Jag frågade om hon var medlem hos oss och hon svarade:
"Nej, jag vågar inte det, jag är rädd för att jag inte är välkommen till women to remember, men jag följer ert arbete"
Hon berättade att det var en väninna till henne som var med i gruppen som tipsat henne om att skriva till "En dag för de anhöriga". Jag frågade varför hon inte ville gå med och hon svarade med en suck av smärta:
"Min son mördade sin kärlek…"
Hon var rädd för att någon skulle klura ut att de var hon, någon som visste att hennes son var en mördare. Men mest rädd var hon för att någon medlem kanske skulle döma henne om sanningen kom fram.
Nu satt jag i telefon med Eva. Jag känner inte kvinnan jag pratar med. Hon gråter och jag sitter tyst då jag inte längre vet jag vad ska säga. Jag är rädd att säga något som kan tolkas fel, något som kanske sårar henne.
Hon snyftar och bryter tystnaden som uppstår.
"Det sägs att man inte sviker sina barn. Oavsett vad det än blivit av dem. Jag kommer aldrig svika min son, jag älskar honom. Men jag hatar vad han gjort"
Jag skäms för att fråga, jag vill inte göra henne mer ledsen än hon redan är. Men ändå flyger orden ur min mun innan jag hunnit stoppa dem. En dålig erfarenhet som jag många gånger får sota för.
"Vad hände?"
Eva blir till en början tyst och vet inte vad hon ska svara. Det är jobbigt, jobbigt för oss båda. Sen låter hon den innerliga smärtan hon burit på delas med någon som hon inte känner.
SONEN SOM FÖRÄNDRADES:
Hon berättar att hennes son, "Erik" hade börjat bli personlighet förändrad. Han var inte glad längre. Förr var han alltid positiv och social. Sen blev han dyster, tillbakadragen och blev lätt irriterad på henne. Hon berättar om första tillfället hon märkte att allt inte stod rätt till med honom.
"Han skulle hjälpa mig med en sak här hemma. Han var en mycket händig pojke och hjälpte alltid till när mamma behövde hjälp. Som ensam och gammal kärring som jag är så var han till stor hjälp. Han tog hand om mig, han tog alltid hand om mig"
När det inte gick som det skulle för Erik så blev han upprörd. Han började svära och sparka i väggen.
"Jag hade aldrig tidigare sett honom så förut. Han som alltid varit så tålmodig. Helt plötslig blev hans ögon svarta och allt ljus runt honom försvann".
Det var inte bara inför mamman han visade sig upprörd. Utan även inför sin partner "Elin". Eva berättade att Elin hade ringt och varit orolig för Erik. Han var så arg hela tiden. Eva berättade då att han hade varit upprörd några dagar tidigare och sparkat i väggen.
Erik orkade inte längre sköta sitt jobb. När Eva frågade vad felet var så blev han bara förbannad.
"Han sa att jag skulle sluta blanda mig och att jag skulle ge tusan i hans liv"
Eva förstod ingenting. Han blev bara mer och mer aggressiv. En ilska som han inte kunde hantera upplevde Eva det som. Resultatet blev att han hela tiden var rasande, både på Eva och på Elin.
UTVECKLINGEN:
"Jag ska ej förneka sanningen, även om de är min son. Han hade börjat slå henne, flera gånger. Troligen fler än vad han själv vågat erkänna för mig"
Eva berättade att hon märkte det både på Elin och på Erik. När dem en dag varit där på middag så hade Elin försökt sminka över missfärgningarna av slagen i ansiktet. Hon var alltid en uppåt tjej med skinn på näsan. Men den dagen var hon blyg och trasig. Medans Erik bara var arg på allt och alla under hela tiden.
Eva förstod ingenting. Dem som alltid var som ett nyförälskat par som nyss träffats. Ingenting stod längre rätt till och Eva ville att Erik skulle berätta allting för henne om vad som försegick. Hon bjöd därför över honom dagen efter, eller ja, hon sa till honom att hon behövde hjälp med en sak.
När han sedan kom över så frågade Eva vad som hänt och varför han slagit Elin. Erik nekade till en början men när Eva blev arg så erkände han att han slagit henne.
"Jag sa att han inte var bra för henne. De gjorde ont att se min sons blick när hans egna mamma säger till honom att han inte är bra nog, iallafall inte i det stadiet".
Elin började planera att lämna Erik och han lovade henne att han skulle söka hjälp.
HJÄLPEN SOM ALDRIG KOM:
"Han var så glad när han kom från vårdcentralen och att dem lovade att hjälpa honom så han fick genomgå en utredning"
Både Eva och Elin var så stolta över honom att han insåg att han hade förändrats och att han valt att söka hjälp. Men lyckan fick snart en snabb vändning när vårdcentralen "råkar" klanta till det och Erik blir inte skickad till specialisthjälp. Så han fick gå tillbaka till vårdcentralen så dem kan börja om på nytt.
Det var en lång process och Erik fick ingen hjälp. Utan han skickades istället mellan olika enheter som skickade han fram och tillbaka. Ingen kunde hjälpa honom verkade det som. Han fick bland annat gå till en doktor som ansåg att han inte led av en depression och därav kunde han inte få utskrivet medicin.
"Han ringde slutligen själv till vården som har skyldighet att hjälpa honom. Dem meddelade då att han inte skulle få någon hjälp. Det fanns ingen plats och ingen hade tid för honom"
Jag stannar upp och frågar chockat:
"Vad sa du nu?"
Eva andas ut.
"Han skrek att han inte visste vad han skulle ta sig till, att han snart dödade någon. Deras svar var att dem inte kunde hjälpa honom mer".
Det slutar med att Erik tar och gör sina ord till verklighet. Han dödar Elin under ett bråk som uppstår i hemmet.
EFTER MORDET:
"I början ville jag hitta någon eller något att skylla på. De var ej min sons fel! Men samtidigt inser jag att de inte fanns någon anledning att leva i förnekelse. Han var en mördare. Men jag vill ändå inte sluta tro på att de hade kunnat förebyggas om han fått den hjälp han behövde".
Efter mordet försökte Eva söka hjälp. Även hennes sökande efter hjälp blir en process. Det slutar med att Eva inte erbjuds någon hjälp. Iallafall inte i den utsträckningen som hon önskat.
"Där var en som sa att jag ej räknades som anhörig"
Eva har under en lång tid klandrat sig själv och fått utstå mycket hat för vad hennes son gjort.
"Där var till och med en som sa att jag fick skylla mig själv att jag mådde dåligt. Hade jag uppfostrat min son rätt så hade detta aldrig hänt."
Eva berättar att hon inte vill att jag ska berätta hur och när mordet ägde rum. Iallafall inte i samband med hennes inlägg. Hon vill inte att mordet ska kopplas till henne. Men att jag gärna får skriva om mordet i ett senare inlägg.
Hon anser att det är bra att hålla dessa mördade kvinnors historia i liv. Det är de enda liv de någonsin kan få tillbaka, när vi väljer att prata om vad som hänt dem.
VARFÖR VILL DU BERÄTTA DETTA NU?
Jag frågar Eva varför hon vill berätta detta nu.
"Jag vet inte varför. Men jag sörjer ju också min svärdotter. Jag saknar henne mer än någon tror. Hon kom alltid förbi på fika. Hon hjälpte mig alltid att storhandla och var en fantastisk flicka som hade förtjänat att leva. Hon var en bra vän till mig, som jag förlorade."
Eva säger att det är hemskt när man tänker på det. Att hennes son inte bara förstörde sin partners liv utan även alla andras, alla anhöriga som fanns runt omkring.
"Den lilla söta pojken som en gång i tiden sa ifrån till andra pojkar som drog flickor i håret. Den söta pojken som en gång satt i mitt knä och sa, mamma jag älskar dig. Min son… min älskade lilla son"
Eva berättar att hon idag har fin kontakt med både sin son och även med sin tidigare svärdotters mamma.
Eva vill att samhället ska bli bättre på att ta psykisk ohälsa på allvar. Samt att samhället måste bli bättre på att finnas där för dem anhöriga, och då menar hon anhöriga på båda sidorna av ett mord.
Jag frågar om hon kommer följa vårt arbete i fortsättningen. Hon svarar att hon kommer följa och kommer gå med i sinom tid, om hon är välkommen. "Jag är rädd för att jag inte är välkommen till women to remember"
#womentoremember
Till minne av "Elin", vila i frid!
Skrivit av: Ina Jönsson & anonym avsändare
Datum: 17 augusti 2019
Från: Facebookgruppen WOMEN TO REMEMBER